Hawksmoore´s Kennel

Sheltiens tidiga historia

Mycket av rasens tidiga historia bygger på mer eller mindre välgrundade slutsatser snarare än dokumenterade fakta. Olika spetshundar, kanske främst norska och isländska som kom till öarna med vikingar och fiskare, anses finnas i shelties tidigare historia. Sotiga nospartier och små envisa tjocka ståndöron vittnar om dessa anfäder.

Om berättelsen om king charles
spanieln som rymde från lustjakten och spred tantecken och tunga öron till sina avkommor
verkligen är sann, vet man inte. Det finns påståenden och gissningar om andra
rasinblandningar som skulle gjorts - avsiktligt eller av misstag - men detta är inte
dokumenterat. Helt säkert, oomtvistat och dokumenterat är dock att collie korsats in.
Sheltien användes på Shetlandsöarna som gårdshund, dess huvudsakliga uppgifter var att
hålla fåren borta från grönsaksodlingarna och att slå larm. Det finns också uppgifter om att de
placerades på små öar tillsammans med en fårflock, syftet är oklart, möjligen var det att
skydda fåren mot fåglar. Några egentliga rovdjur fanns ju inte.
För att fungera på de karga Shetlandsöarna behövde sheltien vara liten – shetlandsfåren var
också småväxta – och billig i maten. Det har satt sina spår, nutidens shelties är kända för att
bli feta av snart sagt ingenting! Hundarna behövde samtidigt vara härdiga för att klara det råa
och fuktiga klimatet. Utseendet i övrigt var oväsentligt. Målningar och teckningar visar en
robust liten hund med kortare, grövre och rundare huvud än vi ser idag, med mer brett ställda
och tunga öron, mer lågställd i proportionerna och med mindre päls.
Under mitten av 1800-talet kom collien till Shetlandsöarna när skotska fårfarmare rensade
stora markområden från ljung, och därmed gjorde dem tillgängliga för bete för större hjordar.
Med sig hade skottarna den skotska collien. Korsningarna med collie (mer om dem senare)
påbörjades således redan nu vilket sannolikt gav sheltien ett större mått av vallhundsegenskaper.
Hur kom då sheltien från Shetland till Skottland och England? Troligen på flera sätt: resenärer
som kom på besök och fattade tycke för de söta hundarna, flottans sjömän som köpte med sig
dem hem, och även genom hästhandlare som försåg de skotska gruvorna med
Shetlandsponnyer och nu fann ännu en födkrok. Många av de shelties som prånglades ut som
shetländska i början av 1900-talet var i verkligheten födda i Skottland. Efterfrågan på små
söta fluffiga hundar var stor, och rasen blev snart populär i Skottland och England.

 

 

Klubbar bildas, rasen godkänns

Skotten James Loggie, född 1873, hade flyttat till Shetland och startade den första rasklubben,
the Shetland Collie Club i Lerwick på Shetlandsöarna 1908. Hans prefix var passande nog
Lerwick, och svart-vite Lerwick Jarl var en av de betydelsefulla tidiga avelshundarna. En
annan av rasens tillskyndare var Lady Aberdeen, en stor hundentusiast med intresse även för
många andra raser.
Variationerna i typ och storlek var enorma, och uppfödarna och klubbarna var inte alls
överens om vad som var korrekt. Scottish Shetland Sheepdog Club, som bildats 1909,
föreskrev en mankhöjd om max 30cm, men den shetländska klubben var mer flexibel. Inte 

heller om rasens namn var man överens. På Shetland gick hundarna under många namn,
Toonie Dog, Peerie Dog, Shetland Collie, Shetland Sheepdog. Lanseringen av namnet
Shetland Collie stötte på hårt motstånd bland collieuppfödarna, som ansåg att det att fråga om
blandraser och ville inte på några villkor att ”collie” skulle associeras med dem. Så
småningom enades man om namnet shetland sheepdog, och rasen erkändes av the Kennel
Club (den engelska kennelklubben) 1914 bara några månader före första världskrigets utbrott.
Samma år bildades the English Shetland Sheepdog Club, ESSC. I dag finns nio olika
rasklubbar i Storbritannien.
Redan i slutet på 1800-talet deltog shelties i utställningar på Shetland, och 1906 visades de för
första gången på Crufts. En av rasens frontfigurer, Miss Day Currie, senare sekreterare i
ESSC, såg dem på utställningen i Glasgow 1908 och beskrev dem som ”små blandraser
mellan 25 och 30 cm höga”.

Colliekorsningar

Krigsåren innebar naturligtvis betydande svårigheter för uppfödarna och rasen höll nästan på
att försvinna. Mrs Humphries (kennel Mountfort) tog nu det kontroversiella steget att korsa in
småväxta collies. Den mest kända var en collietik vid namn Teena, som senare såldes till
kennel Helensdale. Hon blev mor till Koko, som parad med Rufus of Mountfort producerade
Ch Specks of Mountfort, som fick mycket stort inflytande på rasen. Kennel Chestnut parade
1924 collietiken Chestnut Sweet Lady med Chestnut Rainbow, vilket resulterade i en kull om
åtta valpar där flera hamnade hos olika uppfödare som t.ex kennlarna Clerwood, Helensdale
och Houghton Hill. I synnerhet de två sistnämnda bedrev uppfödning i flera decennier och
hade enormt inflytande på rasen.
Colliekorsningarna var mycket omdiskuterade. Medan Miss Humphries var helt öppen med
dem, gjorde andra det i smyg, även om en del inte ville gå den vägen alls. Det är ingen vågad
gissning att korsningar med collie företogs även långt senare, men då i det fördolda.

Nordamerika

Redan innan rasen blev erkänd i Storbritannien importerades shelties till USA, och när första
världskriget bröt ut skickades många shelties över Atlanten. Detta fortsatte under
mellankrigsåren, men efter andra världskriget har knappt några importer gjorts. Den nutida
nordamerikanska sheltiestammen baseras på de importer som gjordes i mellankrigsperioden.
I USA och Canada har sheltien utvecklats något annorlunda jämfört med i rasens hemland. De
som haft möjlighet att se ett större antal av de amerikanska hundarna vittnar om kraftigare
hundar, med ett mer rektangulärt huvud (mindre tydlig kilform), mindre stop, markerade
ögonbrynsbågar, annorlunda form och placering på ögonen, mer energiska rörelser, kraftigare
benstomme och runda tassar, samt ett mycket avancerat sätt att preparera pälsarna inför
utställning, vilket ytterligare accentuerar skillnaderna. Rasstandarden skiljer sig något på vissa
punkter.

Sverige

Den första sheltien kom till Sverige 1930. Det var Einar och Aina Hauffman, kennel
Shepherd, som importerade en trefärgad hane vid namn Connis of Redbraes från England.
Året efter importerades två sobeltikar från kennel Kilravock. Connis blev champion 1932.
Snart föddes de första kullarna. Fler uppfödare började intressera sig för rasen, bland andra
Askens, Forssheims, av Christensén. Alla började sin avel med Shepherds-hundar.
Stormkappans kennel började också med en Shepherds-hund, men importerade snart flera
utmärkt shelties. Flera Stormkappan-hundar såldes till kennel Pukedal som hade stor och
framgångsrik uppfödning på 50- och 60-talen.
Efter att under hela 50-talet pendlat runt 250 registreringar per år började rasens popularitet
raskt stiga, och 1969 var antalet för första gången över 800.
Några av de problem uppfödarna hade att tampas med var dåliga temperament, klena kroppar
och benstommar, fattiga pälsar, ojämna storlekar.
Rasklubben bildas
På initiativ av Birgitta Edgren Thun (senare Svarstad) bildades 1967 en inofficiell rasklubb
som gavs namnet Sheltieringen. Klubben var underställd Svenska Sällskaps- och
Dvärghundsklubben (SSD). Shetland sheepdog tillhörde på den tiden sällskapshundsraserna,
det var först många år senare som FCI:s gruppindelning gjordes om och sheltien flyttades till
den nybildade vallhundsgruppen, vilket naturligtvis bättre speglade rasens ursprung.
1975 påbörjades uppbyggnaden av regionala distrikt i syfte att föra ut verksamheten i landet.
Den första officiella utställningen arrangerades 1978.
1980 var Sheltieringen en så pass stor klubb att man ville stå på egna ben. Namnet byttes till
Svenska Shetland Sheepdog Klubben (SSSK) och från att ha varit en rasklubb blev man nu en specialklubb. Svenska Kennelklubben har delegerat avelsansvaret för shetland sheepdog till SSSK.